Att vinna en tro och förlora sig själv Om livet i sekter
Hem
Om hemsidans skapare
Vad är en sekt?
Varför finns det sekter?
Sektpsykologi
Sektpersonligheten
Sekter och brott
Sekter i Sverige I
Sekter i Sverige II
Boktips
Länkar
Kontakt

Sekterism och kriminalitet

Häxa målad av GoyaDet finns en utbredd uppfattning att sexuella övergrepp, våld och andra brott skulle vara något som kännetecknar sekter. Särskilt vanligt har det varit att anklaga sekter för sexuella utsvävningar av det grövsta slag. Redan i kristendomens barndom ansåg man att lössläppthet präglade de församlingar som hade en gnostisk - och därmed heretisk - inriktning. Under medeltiden betraktades varje avvikelse från den romerskt katolska läran som kätteri, och kättarsekter som bogomiler och katarer (även kallade albigenser) sysslade med sexuella orgier, påstods det. Fantasier om kvinnors sexlust var också ett återkommande tema under jakten på häxor. Delar av den skandinaviska kristna väckelserörelsen, inte minst laestadianer, anklagades för att väcka sexuell extas bland församlingsmedlemmarna. Och i modern tid har synen på sexualitet i rörelser som Guds barn (senare kallad Familjen) och Osho stått i centrum.


I efterdyningarna av mordet och mordförsöket i Filadelfiaförsamlingen i Knutby blev det mycket skriverier om sexualiteten. Utan att ha satt sin fot i Knutby hävdade prästen Karl-Erik Nylund att "erotiska övertoner spelade en mycket viktig roll" i församlingen. Eva Lundgren, professor i sociologi vid Uppsala universitet, gjorde sig ökänd i början av 1990-talet då hon gick till polisen och ut i medierna med uppgifter om att ritualmord på bebisar var vanligt i Sverige inom vissa kretsar. Även hon uttalade sig i medierna om Knutby. Utan att ha undersökt saken på plats var hon säker på att de följde ett mönster som var typiskt för nykarismatiska rörelser: Sexuella inslag är vanligt, särskilt vid demonutdrivning. Sexuella reningar, till och med rituella samlag, tillhör vardagen.

 

Religionshistoriker och religionssociologer har visat att många av dessa anklagelser varit falska. En orsak till att de uppstått, och fortsätter att uppstå, är att många sekter har en avvikande syn på kvinnans roll, sexualiteten, äktenskapet och så vidare. Att avvika från normen väcker anstöt och sätter lätt igång fantasier om vad som sker inom de slutna sällskapen. Fast då ska man förstås notera att i modern tid det är vanligare att sekter har en striktare syn på sexualiteten och äktenskapet än vad den omgivande kulturen har. Man ska endast ha sex inom äktenskapet eller kanske rent av inte alls. För att rykten om lössläppthet ska uppstå krävs inte heller särskilt stor avvikelse. Inom vissa gnostiska församlingar i kristendomens barndom tilläts kvinnor att predika och leda församlingar. I en tid då kvinnan varken skulle höras eller synas räckte detta för att väcka upprördhet och misstankar om omoral.

 

TantraövningarEn ovanligt fri syn på sexualiteten har dock funnits inom vissa sekter, exempelvis Guds barn (Familjen) och Oshorörelsen. Bhagavan Shree Rajneesh, som senare döpte om sig till Osho, ansåg att äktenskapet var av ondo, därför att det var kopplat till känslor av ägande och därmed maktkamp, svartsjuka, habegär och så vidare. Vidare menade han att man kunde bli en friare människa om man medvetet släppte lös sin sexualitet. Denna syn väckte avsky inte minst i Indien, där Rajneesh hade sitt huvudcenter. Direkt tråkiga följder fick hans syn på barn: De behövdes inte fler barn och barn var ett hinder för ens andliga utveckling. Flera av hans hängivna lät sterilisera sig eller lämnade barnen långa tider på ett internat som rörelsen tillhandahöll. Just barn har ibland farit illa i sekter på grund av vissa inställningar. Exempelvis under en period i Krishnarörelsens historia lades all energi på mission och särskilt då på försäljningen av rörelsens böcker. Många föräldrar var ute och missionerade och lämnade barnen på särskilda skolor, så kallade gurukulas, som ibland drevs som internat. Med tiden framkom det att många övergrepp, även sexuella, skedde på dessa gurukulas.


Guds barn, senare kallad Familjen, har i olika tider haft olika syn på sexualiteten. I början var den ovanligt strikt, men under 1970-talet uppmuntrade rörelsens ledare David Berg till ett friare förhållningssätt. Särskilt berömd är Familjens så kallade flirty fishing: man blev en hjälte om man lockade in nya medlemmar genom sexuella inviter. Men David Berg manade också sina lärjungar till att utforska sina kroppar och att även barnen skulle ha frihet att göra detta. Vid ett flertal tillfällen, även en gång i Sverige, har myndigheter ingripit, polisen har gjort razzior, och så vidare, därför att det förekommit uppgifter om att det skulle ha skett sexuella övergrepp på barn. Ingen av dessa ingripanden har lett till något åtal, men bland annat religionsforskaren Gordon Melton - en av de främsta kännarna av de nya religiösa rörelserna i västvärlden - menar att det trots allt är belagt att det har skett övergrepp på barn inom rörelsen. Fast omvärldens föreställningar om frekvensen har varit överdriven, anser han.

 

Maharishi omgiven av lärjungarEn särskild form av sexuella övergrepp har rapporterats från många håll inom den sekteristiska världen, nämligen när andliga ledare, gurus, pastorer och dylika har sexuellt umgänge med sina lärjungar. I nästan alla fall har det rört sig om en manlig ledare och kvinnliga hängivna. Att det rör sig om övergrepp i dessa fall beror på att lärjungen har befunnit sig i en underordnad ställning och har svårt att säga nej eller att hon invaggats i tron att hon skulle ha varit särskild utvald, fast senare har det visat sig att "mästaren" haft en sexuell relation med flera av efterföljarna. När den vetskapen har dykt upp har kvinnorna förstås känt sig utnyttjade och kränkta. Att det inte sällan blir så här är ur psykologisk synvinkel inte helt oförklarigt. Redan Sigmund Freud skrev om den sexuella laddning som uppstår mellan ledaren och dennes undersåtar. En ledare får en karisma som gör att attraktionen till denne ökar. Sexuella relationer mellan ledare och chefer och deras underställda är kända från många olika områden: näringslivet, politiken, kulturvärlden och även den religiösa sfären. I den religiöst sekteristiska världen tillkommer det ofta också en högre grad av intimitet, ungefär som i en terapisituation, vilket gör risken för sexuella övergrepp kan öka. Det gör också skadorna värre.


En annan typ av brott som ofta förknippas med sekter är våld. När det gäller de nya religiösa rörelserna som uppstod under andra hälften av 1900-talet, exempelvis Enighetskyrkan (Moonies), Krishnarörelsen, Guds barn/Familjen med flera så är den bilden något snedvriden. Den danske religionsprofessorn Mikael Rothstein skriver i Gud är blå omfattade amerikanska undersökningar under 1980-talet visade våldsmönstret hos dessa sekter är detsamma som i samhällets traditionella religiösa grupperingar. Och där är våld något mindre förekommande än i det övriga samhället. Om man synar verkligheten i sömmarna är det snarare så att små och avvikande trossamfund mycket oftare utsätts för omgivningens våldsamma övergrepp än tvärtom. I USA har nya eller avvikande religioner under de senaste årtiondena till exempel utsatts för mordbrand, bombattentat, mord, våld, förstörelse av egendom och över 3 500 kidnappningar (med tvångsomvändning som syfte).

 

Massjälvmord i GuyanaDäremot finns det förstås sekter, inte minst politiska, som i lägre eller högre utsträckning legitimerar våldsanvändning. Några sådana grupper har använt våld mot sig själva, med föreställningar om att detta skulle ha ett högre syfte. Således begick nästan samtliga medlemmar i UFO-sekten Heavens Gate massjälvmord den 26 mars 1997. De trodde att de skulle "beepas" upp till en högre andlig nivå om de gjorde så. Över 900 medlemmar av Folkets tempel, ledda av Jim Jones begick kollektivt självmord 1978. Syftet var på något sätt "revolutionärt" i en dimmig soppa av föreställningar som kokats upp utifrån både kristna och socialistiska idéer. Soltempelorden var en annan sekt som begick massjälvmord vid flera tillfällen i mitten av 1990-talet. Religionshistorikern och sociologen Peter Åkerbäck, vars doktorsavhandling De obeständiga religionerna handlar om dessa sekter, menar att man måste titta på gruppens lära för att förstå hur sådant kan ske. En ledare som går vilse, isolering, en alltmer utbredd paranoia spelar också en stor roll. Men framför allt måste man granska gruppens idéer: Finns där eskatologiska föreställningar om tidens slut och jordens snara undergång? Är användningen av våld legitim, helgar ändamålet medlen? Att gruppens målsättningar och deras synsätt på våld är viktigt blir förstås uppenbart när det rör sig om politiska extremister och religiösa terrorgrupper.

 

Sekten i Waco bränns inneHur omgivningen reagerar på gruppens existens och leverne har också stor betydelse. Vid ett flertal tragiska fall har det hänt att myndigheter och andra använt fel metoder och ett redan spänt tillstånd har eskalerat. Det mest kända exemplet är när den kristna sekten Davidian Branch, bosatta på sin gård Mount Carmel Center, blev omringade av ATF, militär och även FBI. Davidian Branch, under ledning av profeten David Koresh, hade obehagliga eskatologiska föreställningar. På gården förvarade de vapen, ammunition och bränsle. De försörjde sig bland annat som vapenhandlare. Myndigheterna ville få slut på eventuell olaglig verksamhet och gick dit med dragna vapen. De blev beskjutna och inledde en månadslång belägring där de blandade förhandlingar med psykiska tortyrmetoder som att spela rockmusik på hög volym dygnet runt. Hur gruppens historia kunde ha slutat vet ingen, men nu slutade den med att nästan samtliga medlemmar brändes inne, i samband med att myndigheterna ville avsluta belägringen och gick till attack beväpnade styrkor. Då började gården brinna. Den blev snabbt övertänd, förmodligen därför att sekten hade ställt ut bränsletankar på olika håll. Varför de hade gjort detta är oklart. Många kritiker har menat att övervåld och slarvigt agerande från polis och myndigheter bidrog till den slutliga tradgedin.

 

Att tala om brottslighet bland sekter i största allmänhet är som synes svårt. Det finns grupper som sköter sig exemplariskt. Något som gäller generellt för sekter är ju att de ställer stora krav på sina medlemmar, både vad gäller engagemang men också etiskt leverne. Nu talar jag om religiösa sekter. Bland dem finns det som jag påpekat undantag: de som på grund av sina föreställningar, sin paranoia med mera begått massjälvmord, eller de som blandar sin religiösa mission med politiska avsikter och ser våld som en nödvändig del av kampen. När det gäller rent politiska extremister är säkert våldsbenägenheten avvikande hög och tendensen till att vara brottslig på andra sätt markant. En orsak till det är att de ser sig och beter sig som revolutionärer. De vill åstadkomma snabba förändringar. Men jag tror också att en känsla av utanförskap och alienation är en starkt bidragande orsak. Man står utanför samhällets gemenskap. Man ser samhället som en fiende och misstror demokratiska processer och de etablerade hiearkierna. Utanförskapskänslan, misstron och ibland hatet förenar extrema vänster- och högergrupper, och kriminella gäng och mc-gäng. Jag vet hur det känns och hur man tänker, för jag har själv varit där. Som tur är ledde det aldrig i mitt fall till att jag begick något brott.

 

I den här mentala sfären av utanförskap, och säkert också med attityden att ändamålet helgar medlen, kan annars fredliga religiösa sekter begå smärre brott. Jag vet att när jag var heltidsmedlem i Hare Krishna var det vanligt med skattefusk och svartbyggen. Man gömde utländska personer som befann sig illegalt i Sverige - de var hängivna och var här och gjorde "tjänst" åt rörelsen, men saknade uppehållstillstånd. Det fanns dem som kunde fixa fram falska pass som gick att resa med för dem som inte hade något fungerande pass. I Norden gick de hängivna ut och sålde importerad och fabrikstillverkad hötorgskonst från Hong Kong och påstod - när den sålde den till privatpersoner - att tavlorna var målade av "unga europeiska konstnärer". Internationellt sett begicks det än grövre brott. Några av rörelsens tempel är delvis byggda med pengar från stulna armbandsklockor eller från smugglade vapen och knark. Sådana brott var inte allmänt förekommande, men brott har begåtts, i en anda av att man gjorde "för Krishna", för en bra sak. Detta är en av farorna med fanatism. Man blir blind för vad som i de flestas ögon är god etik.

 

Bush on a crusadeOm en grupp låter ändamålet helga medlen är det ett - av fem möjliga - varningstecken på att något håller på att gå fundamentalt snett. Det menar den amerikanske religionshistorikern Charles Kimball i sin bok När religionen blir ond. Han hävdar att religionen i sig inte är något problem, den kan ju motivera ett gott och osjälviskt handlande i mänsklighetens tjänst. Men som all annan mänsklig kollektiv verksamhet kan den bli korrupt. Ett annat varningstecken är när rörelsens sanningsanspråk är absoluta, det vill säga när deras sanningar inte går att diskutera, det verkar hart när omöjligt att få dem att se verkligheten ur något annat än just deras perspektiv. Detta är en typisk sektsjuka. Det är en tendens som kan vara störande och göra en upprörd om man försöker diskutera med en sektmedlem, men farligt blir ett sådant sanningsanspråk om det inkluderar att man anser att man kan höja sig över samhällets lagar och allmänt vedertagen etik. En fanatiker kan exempelvis se abort som legaliserat mord och mot Guds ordning, och därför har man rätt att dräpa den som motsätter sig denna ordning och utför abort. Det tredje tecknet enligt Kimball är "blind lydnad". Jag är själv tveksam till om någon någonsin lyder helt blint, men jag vet att en kombination av en lära som sätts på piedestal, en stark karismatisk ledare och en tätt sammanhållen grupp medför gruppens påverkan på de enskilda blir mycket stark. Det är svårt att se utanför den interna normen. Igen måste man då titta på vad läran säger och vad ledaren förespråkar. Ett mer eller mindre blint förhållningssätt är förstås alltid destruktivt. I vilket fall skadar man sig själv genom att inte vara lyhörd för sin egen kropps och själs signaler, och man lyssnar inte till någon utomstående. Men riktigt illa blir det om läran eller ledaren pläderar för någon typ av våld eller sanktionerar eller uppmuntrar gränsöverskridande beteenden. Den sista varningstecknet är om rörelsen och ledaren förklarar heligt krig. Detta kan ske i utpräglade sekter och terrorgrupper, men även politiska ledare har förklarat heligt krig, så också i nutid. Då blir förstörelsen och skadan enorm.

 

När det gäller nya religiösa rörelser och deras eventuella klammerier med rättvisan menar religionsprofessorn John A Saliba i sin bok Perspectives on New Religious Movements att man inte bör se detta som organiserad kriminalitet och patologi, med enbart religionen som skyddsmantel. Istället bör man se det som ett negativt led i ett, kanske förvirrat, försök av minoritetsgrupper att få fotfäste i en omgivning som av dem upplevs som hotfull. Självklart måste alla medborgare i ett land, även om de tillhör en minoritet, följa de lagar och regler som gäller, men att bedriva korståg mot sådana samhällsfenomen som sekter medför negativa följder för alla som är en del av samhällskroppen. Detsamma gäller förstås "kriget mot terrorismen". Även om normal och även specialiserad polisverksamhet måste engageras för att skydda medborgarna mot terroristgrupper och enskilda terroristers verksamhet så kan man förvärra problemet genom att överdriva hotet och ge bränsle åt ett hat mot "fienden". Istället bör man rikta den största kraften åt att komma till rätta med grogrunden för sekterism, fanatism och terrorism.


  Copyright (c)2011 Att vinna en tro och förlora sig själv