Att vinna en tro och förlora sig själv Om livet i sekter
Hem
Om hemsidans skapare
Vad är en sekt?
Varför finns det sekter?
Sektpsykologi
Sektpersonligheten
Sekter och brott
Sekter i Sverige I
Sekter i Sverige II
Boktips
Länkar
Kontakt

Hur i jösse namn kunde jag bli en sekterist med hårtofs?

Sommaren 1982 gick med i en av den tidens mest ökända sekter, känd som Hare Krishna eller Krishnarörelsen. Dess officiella namn var ISKCON, International Society for Krishna Consciousness. Att gå med, eller "joina" enligt den interna vokabulära, innebar att man flyttade in i ett av rörelsens kollektiv. Man lämnade allt vad man eventuellt ägde och hade (det var i och för sig inte mycket för min del), all utbildning, karriär och hela vänkretsen bakom sig. Bland det första jag gjorde (liksom alla andra killar som joinade) var att raka av mig allt hår på huvudet, undantaget en liten hårtofs som fäste ungefär vid fontanellen. Jeans och andra invanda klädesplagg hamnade i en gemensam låda för att användas vid behov, men dagligdags bar jag härefter orangefärgade bomullskläder. Runt midjan svepte jag ett långt tygstycke, en så kallad dhoti, och till det bar jag en indisk skjorta, en kurta. Tjejerna fick behålla håret. Det skulle dock täckas sedesamt av sarins överdel.


Varför gör man något sådant? Sögs jag in? Blev jag lurad, manipulerad? Inte som jag såg det. De få vänner som jag träffade regelbundet hade nog anat att mitt allt djupare engagemang i denna rörelse skulle leda till att jag gick med. Min familj blev mer tagna på sängen. Sedan en lång tid tillbaka var jag inte särskilt meddelsam med vad jag höll på med. Än mer förvånade - för att inte säga chockerade - blev nog dem som kände mig på ett ytligare plan. "Han som alltid verkade så levnadsglad?" Säkert tänkte en och annan att jag blivit hjärntvättad. För dem kom beskedet om min radikalt ändrade livsstil som en blixt från en klar himmel. För mig var mycket av det jag gjort och tänkt i livet innan medlemskapet, samt det som utspelat sig i livet hos dem som gått före mig, mina närmaste förfäder, ett slags förberedelse för mitt ödesdigra beslut att "joina".

Min morfar, liksom sina föräldrar, var aktiva i baptiströrelsen. Den var definitivt i sin barndom en sekt. Även när den sent omsider kom till Sverige sågs den som en sekt. I kyrkboken för födda anno 1870 i Lerbäcks församling står det den 15 december infört: "en odöpt son". Den sonen var min morfar Aron Andersson. I en av de tillhörande kolumnerna har statskyrkans präst surt kommenterat: fadern baptist. Även min farmor och farfar var baptister i sin ungdom. Och 1925 följde dem med den stora utbrytargrupp på 350 personer som startade den första pingstförsamlingen i Linköping, Ebenezer Filadelfia. Min farfar Walfrid Haag var faktiskt en av de ledande gestalterna. Om honom har en av hans församlingsbröder skrivit: "Att be med Walfrid var som att stiga in under en öppen himmel." Min mamma gjorde istället som en av min farfars bröder: Hon blev soldat i Frälsningsarmén. Fast när det hände tråkiga saker inom den rörelsen gjorde hon detsamma som jag senare skulle göra i min sekt: lämna den.

Jag hade alltså rikligt med förebilder. Och även om detta inte går igen hos alla som blir medlemmar i en sekt är det ändå ganska vanligt. I vilket fall har nästan alla en kortare eller längre förberedelseperiod där man gör omställningar i sin livsstil och i sitt tänkande som leder till att man kan finna en organisation, som andra inte skulle vilja komma i närheten av, som mer eller mindre attraktiv. I 14-årsåldern hade jag en privat uppgörelse med kristendomen vilken medförde att jag förkastade den. När jag på egen hand faktiskt läste Bibeln, i ljuset av den övriga kunskap jag hunnit skaffa mig, kunde jag inte längre acceptera denna tradition och dess budskap. Fast det betydde inte att jag blev ateist, inte i några längre perioder i alla fall. Jag intresserade mig för indisk religion, yoga och för psykologi, i huvudsak humanistisk psykologi med förgrundsfigurer som Abraham Maslow och Erich Fromm. Efter gymnasiet stack jag ut på en jorden-runt-resa som varade i ett par år. Medvetet sökte jag upp kyrkor, moskéer, synagogor, tempel, munkkloster, ashrams och religiösa grupper. Jag ville hitta min väg, samt sanningen med livet. Efter att ha stött på Krishnarörelsen flera gånger i USA började jag allt mer tycka att det var den här traditionen som bar på den högsta sanningen, och min sanning. En omvälvande inre upplevelse på en Hare Krishna-bondgård i Pennsylvania förstärkte den tron.

Detta betydde inte att jag flyttade in omedelbart. Jag hann återvända till Sverige och börja plugga på Göteborgs universitet innan jag fattade det beslutet. Det var ett svårt beslut att fatta. Ibland kändes det givet och bara glädjefyllt. I andra stunder tvivlade jag och ångesten var nära att strypa mig. Men så en dag insåg jag att jag inte hade något val. Här fanns sanningen, och någon annan väg kunde jag bara inte gå. Det var så jag tänkte. Samtidigt hade jag kvar en något tvivlande hållning. I perioder under mitt medlemskap kunde jag känna mig helt övertygad, underbart befriad från alla tvivel. Tvivel ger ångest, så helst vill man slippa. Men tvivlen tenderade att komma upp till ytan om och om igen. När förhållandena i rörelsen blev allt värre, under 1984 och 1985 - många så kallade gurus visade sig inte hålla måttet, kriminella aktiviteter inom den internationella rörelsen blev kända, och i Sverige ökade spänningarna och konflikter mellan den högste ledaren, hans närmaste, och en stor grupp äldre hängivna som jag sympatiserade med. När de blev uteslutna och "demonförklarade" bestämde jag mig för att frivilligt hoppa av.

Även om jag var besviken och arg de närmaste åren efter avhoppet kände jag inget behov av att gå ut i medierna för att ge igen, för att ansluta mig till den så kallade antikultrörelsen (den som arbetar mot sekter och deras verksamhet) eller för att skriva om mina upplevelser. Dels hade jag kvar min tro på Krishnarörelsens ideologi, dels var jag upptagen med att hitta nya liknande religiösa sammanhang att gå med i. Det var detta jag gjorde. När jag flera år senare fick barn, bildade familj och utbildade mig till journalist kom jag åter i kontakt med temat sekter. Av naturliga skäl intresserade jag mig för ämnet och det hände att jag skrev om sekter. Fast jag skrev inte som alla andra. För mig var det inte givet att endast se sekter som svarta hål på samhällskroppen. Jag visste ju att de fyllde en funktion och att livet i dem inte enbart var ett elände. Detta gjorde att jag av vissa såg som "sekternas vän och försvare", vilket naturligtvis är horribelt, med tanke på mina egna dåliga erfarenheter och på den allergi jag utvecklat mot allt som luktade gruppstyrning. Men jag var, och är, säkert mer öppen och nyanserad en de flesta andra journalister som skriver om sekter.

Det finns även annat som bidragit till mitt intresse för sekter, kriminella gäng, mc-gäng, huliganer, islamister och terrorister. En sådan sak är jag förmodligen bär på en kronisk känsla av ett utanförskap. Jag känner ingen naturlig gemenskap med det svenska, med svenska traditioner eller sådant som en majoritet av svenskar gillar. När exempelvis rapen kom till Sverige var jag bland de första som uppskattade den. Att vara svart i ett getto var en känsla jag kunde identifiera mig med! Jag har kämpat för att erövra det svenska och det europeiska, bland annat genom att sätta mig in i historien och kulturhistorien. Numera älskar jag europeisk musik, konst och litteratur. Min känsla av utanförskap har minskat. Men jag kan fortfarande känna sympati för dem som upplever ett utanförskap. Jag kan ganska lätt förstå vad det är för - många gånger vridna - tankar som kan uppstå i ett sådant utanförskap.

Av någon anledning har jag också oftast varit tillsammans med kvinnor av utländsk härkomst. Om detta bidragit till min känsla av utanförskap eller om det är en följd av den är svårt att säga. Förmodligen handlar det om ett ömsesdigt utbyte. I vilket fall har detta fört med sig att jag lärt känna många andra människor som är födda utanför Sverige och lever här som "invandrare", som flyktingar och i exil. Även om detta - hur det är, hur det känns - har jag skrivit som journalist. Därför vet jag att känslan av att bli betraktad som utböling kan vara en grogrund för medlemskap i kriminella gäng eller att man dras till islamism. Jag påstår att inte att detta skulle vara hela orsaken. Men utanförskapet är och förblir en källa till radikalisering av olika slag. Känslan av utanförskap är något som är genomgående för alla som dras till sekter.

Om någon tycker att jag ömmar för, eller har en överslätande syn på människor i sekter kan det nog bero på att jag dels vägrar ha en svart-vit syn på dem, de är lika mångfassetterade som alla andra, de har sina goda och dåliga sidor, dels känner jag en viss sympati för dem. Sympatin handlar inte om att jag tycker att de tänker och agerar rätt. Tvärtom. Jag avskyr sekterism och fundamentalism i alla dess former, inte minst när man tar till våld och andra kriminella aktiviteter för att nå sina mål. Men jag vet att inom varje förövare finns också ett offer. De vet inte riktigt vad de gör. Dem tror ofta att de vet det. Sekterism ligger ju snubblande nära fanatism och brinnande övertygelser. Men dem är förvirrade. Alla människor bär på vanföreställningar och okunskap. Men hos sekterister kan illusionen ibland bli väldigt destruktiv. Mitt mål är att få så många som möjligt att inse detta och att vi ska kunna hitta vägar att på bästa möjliga sätt bemöta sekteristerna så att konflikten och spänningsgraden mellan sekt och majoritetsamhälle minskar. Utan konflikt, inget våld, ingen destruktivitet. Det tjänar vi alla på.

"Jag valde munklivet hos Hare Krishna." Läs intervjun med mig i Aftonbladets Wendela.

"Har gemenskapen ett pris?" Läs intervjun med mig Energivågen.

"En annan bild av sekten". Läs intervjun med mig i tidningen Mitt I. Artikeln går även att läsa som pdf.

När Malmö stadsteater satte upp Arthur Millers häxjakten blev jag ombedd att skriva om mina sektupplevelser. Klicka här och titta sedan under rubriken Ensam flydde jag undan gruppsjälens demon.
  Copyright (c)2011 Att vinna en tro och förlora sig själv