Att vinna en tro och förlora sig själv Om livet i sekter
Hem
Om hemsidans skapare
Vad är en sekt?
Varför finns det sekter?
Sektpsykologi
Sektpersonligheten
Sekter och brott
Sekter i Sverige I
Sekter i Sverige II
Boktips
Länkar
Kontakt

Sekters existens är ett begripligt mysterium

I begynnelsen - under den långa tid då människan livnärde sig som jägare och samlare - fanns det inga sekter. Människor levde i små grupper, oftast med inte fler än 25 medlemmar. Dessa grupper utgjorde vad socialantropologerna kallar en gemenskap, en kommunitet, med täta band mellan medlemmarna. De psykiska och sociala banden utgjordes inte enbart av ett ömsesidigt beroende av varandra för uppehälle och existens. Gruppen var inte bara en intressegemenskap, utan också en livsgemenskap. En viktig organiserande princip hos sådana gemenskaper är en gemensam kosmologi, eller religion i bred bemärkelse - en delad tro, gemensamma värderingar och regler för hur man ska bete sig. Sammantagna bildar kosmologin och de mänskliga banden ett tätt sammanvävt komplex. Det har kallats för "a cosmological constituted communion", alltså en kosmologiskt konstituterad kommunitet.

Att vara en del av en sådan sammanslutning av likasinnade är ett djupt liggande biopsykosocialt behov. Därför har människor fortsatt att skapa och söka sig till sådana grupper, även då människans samhällen genom historiens gång blivit allt större och mer komplexa. Tidigt uppstod krigiska mannaförbund som senare genererade "brödraskap" och hemliga sällskap. Under antiken uppstod olika kulter som förenade människor som sökte starka religiösa upplevelser. När det europeiska samhället blev feodalt skapades det sekteristiska hantverkargillen och religiösa sekter som inte ville gå i den romerska katolska kyrkans ledband. Övergången till ett industrisamhälle förde med sig slutna ordenssällskap, fackföreningar och ateistiska sekter. Och idag kan vi finna en bred flora av religiösa sekter, ufo-kulter, politiska extremister, självhjälpsgrupper och hälsokulter, fotbollshuliganer och hårdföra mc-gäng.

Picture of members of CoGUr detta perspektiv kan man alltså se nutida sekter som exempel på kosmologiskt konstituerade kommuniteter och anslutningen till en sekt kan uppfattas som ett återvändande till den ursprungliga familjen. Detta betraktelsesätt kan förstås ses som lite väl idealiserande. Man måste lägga till åtminstone två saker: Den ena är att sekter nästan alltid stör ordningen genom sin avvikelse och ibland genom sin fanatism. De är jobbiga grannar. Det andra är att dessa moderna "ursprungliga familjer" är starkt formade av det samhälle de existerar i.

Många sociologer ser sekter och skapandet av avvikande subkulturer som ett svar på en brist. Det kan vara en brist på just mening och gemenskap. För en del kan sekteristiska rörelser var räddningen ur ensamhet och vilsenhet, men också ur en känsla av hopplöshet, ur alkoholism, drogberoende och psykisk ohälsa.
Owe Wikström, professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet, menar att sekter fyller flera psykologiska funktioner för sina medlemmar, till exempel att marginaliserade och ensamma människor erbjuds ett socialt liv, och att absoluta sanningar "förklarar" roten till det onda för människor i kris. Liknande tankegångar har framförts av Göran Gustafsson i Tro, samfund och samhälle, och har blivit en utbredd uppfattning. Särskilt akut har denna typ av brister blivit i det moderna, sekulariserade samhället där många känner sig rotlösa.

Liknande funktioner kan även mer våldsamma sammanslutningar fylla. Medlemmar i huliganfirmor och kriminella gäng har talat om den varma gemenskapen i närmast religiösa termer. Gemenskapen skyddar och ger struktur och gruppens normer ger vägledning i livet och en känsla av att man fyller en uppgift. De som forskat om bikerkulturen, som kriminella mc-gäng är en del av, har beskrivit den som en tillflyktsort för (unga) män ur arbetarklassen som inte vill eller kan anpassa sig till den medelklasskultur som blivit mer eller mindre allenrådande. Den gamla kultur som de känner sig hemmastadda i är på utdöende. Men i mc-klubbarna med sitt manliga (i traditionell mening) förhållningssätt till tillvaron kan de känna sig hemma. Här kan de meka, dricka öl, snacka skit, hata polisen och gå sina egna vägar.


 Det är också vanligt att beskriva sekters existens som en reaktion på något. Fundamentalistiska rörelser kan man exempelvis se som en reaktion på en alltför långt gången liberalism och vag hållning gentemot livets olika dilemman. Det är som om vissa människor inte orkar med att leva i osäkerhet. Man vill veta, med säkerhet. Det känns skönt när någon säger "sanningen", som det är. Och det är lätt att föreställa sig att "det sanna" är så som det var "ursprungligen" - så som det står i Bibeln eller Koranen, så som de första kristna eller muslimska levde. På ett liknade sätt kan man uppfatta terrorism som de svagas svar på ett länge pågående förtryck. Terrorister frodas i en miljö av orättvisor, fattigdom och politiskt vanstyre. De ser sig förstås inte som terrorister, utan som rebeller, frihetskämpar, kämpar för rättvisa och sanning.

 

Ett särskilt fenomen inom sektvärlden är reaktionen mot sekterna. Under 2000-talet har det mest varit fråga om reaktionen mot den nya islamistiska terrorismen. I likhet med den kan man se det organiserade motståndet mot de nya religiösa rörelserna som dök upp från 1960-talet och framåt som en överreaktion. Detta organiserade motstånd kallas av religionssociologer för antikultrörelsen. Den består av ett nätverk av nationella anhörigföreningar med ett liknande sätt att tänka. Man refererar i alla länder till ett begränsat antal "experter" och har ungefär samma syn på sektfenomenet, en syn som starkt avviker från religionsforskares olika synsätt. Antikultrörelsen ser med förakt på den akademiska världens allt för coola attityd. I USA gjorde sig antikultrörelsen känd för kidnappning av sektmedlemmar och försök till så kallad avprogrammering. Även i Sverige har det skett kidnappningar och avprogrammeringsförsök, beställda av medlemmar av den mest kända antikultorganisationen, FRI, Föreningen Rädda Individen. Detta är förstås olagligt och fällande domar både i USA och i Sverige har gjort att denna verksamhet upphört. Och i takt med att de nya religösa rörelserna försvunnit eller krympt befinner sig också antikultrörelsen på tillbakagång. Stockholmsbaserade FRI, och dess systerorganisation i västra Sverige, ROS, för en tynande tillvaro. Mest livaktig är nog Hjälpkällan, som specialiserat sig på att hjälpa avhoppare från Jehovas Vittnen.

 

Men åter till sociologernas sätt att förklara uppkomsten av sekter. Det finns en del sociologer som vänt sig mot de ovan nämnda funktionalistiska teorierer där människor ses som ganska passiva varelser som dras med för att det finns ett tomrum att fylla eller som bara reagerar på en rådande situation. Sekter uppstår inte bara för att de har en funktion att fylla, menar dessa sociologer. De vill hellre betona det aktiva valet. Man ansluter sig till en (sekteristisk) rörelse därför att man vill det, för att man ser fördelarna, för att man ser det som en lösning på något, för att man gillar det hela. På samma sätt borde man kunna se att grundaren och ledaren för en grupp vill något, tänker jag. Dennes motiv kan då ses som mer eller mindre oärliga. Han har kanske en vision som han vill föra ut, dela med sig av, men det kan förstås också finnas mer narcissistiska grunder. Han kan drivas av en vilja att få efterföljare, stå i centrum, tjäna pengar och så vidare. Rörelsers historia och intervjuer med före detta ledare visar dock att det är vanligare att makt korrumperar. Det som en gång var ärliga motiv kan med tiden vridas genom maktberusningen.

 

Picture of Ayatollah Khomeini wawingDen italienske sociologen Francesco Alberoni har tyckt sig se likheter mellan kollektiva rörelser och förälskelse. Förälskelse ser han som begynnelsestadiet i en kollektiv rörelse bestående av två personer. Med kollektiva rörelser avser han då inte nödvändigtvis sekter, men kollektiva rörelser, som reformationen, studentrörelsen, kvinnorörelsen eller Khomeinis islamiska revolution i Iran har inte sällan sekteristiska drag. De leds av karismatiska ledare, man tror på något gemensamt och man står i konflikt med den sociokulturella omgivningen. Inom dessa kollektiva rörelser har det också uppstått flera typiska sekter, alltså avgränsade organiserade grupper med en auktoritär ledare, en hierarki och en tät sammanhållning. Det nära släktskapet mellan förälskelse och kollektiva rörelser består i att de båda är lösningar på ett problem och de krafter som frigörs och verkar är av samma slag, många upplevelser av solidaritet, livsglädje och förnyelse är analoga. Medlemmarna grips av en kollektiv berusning. Under en karismatisk ledare lämnar de ekonomiska bekymren plats åt trons och idealens fria utveckling, åt ett liv av entusiasm och lidelse. Och precis som när vi är förälskade gör vi misstaget att ge den älskade - alltså ledaren och rörelsen - äran för det extraordinära tillstånd vi befinner oss i.

 

Ingen förklaring kan vara heltäckande. Ovanstående idéer förklarar exempelvis inte varför vi i olika perioder (som kan vara ganska korta) ser en dominans av en viss typ av sekter. Massor av olika typer existerar förstås samtidigt, och det kan ibland se ut som om en viss typ tagit över scenen helt och hållet på grund av att medierna lyfter fram just den i rampljuset. Men det går inte att komma ifrån att det ser annorlunda ut på sektfronten i dag än vad det gjorde då jag själv var sektmedlem (under 1980-talet). Som jag nämnt på annan plats var det en dominans av vänstersekter och nya religiösa rörelser under 1960-, 70- och 80-talen. På 1990-talet blev det vanligare med högerextrema grupper och den autonoma och våldsamma vänstern, veganer, och fotbollshuliganer hade en glansperiod. Många av dessa grupper har försvunnit under 2000-talet, eller annars för de en tynande tillvaro. Högerextrema grupper (även fast de ständigt antar nya former) och huliganfirmor frodas ännu, och mc-gäng och kriminella gäng tycks vara på tillväxt. Fast den typ av sekterism som får störst uppmärksamhet, och som också verkar vara på frammarsch, är islamism och muslimsk terrorism.

 

Uppgångsspiralen för den sistnämnda typen, islamism och muslimsk terrorism, kan i hög grad förklaras av kortsynta och makthungriga politikers tilltag. Västvärlden, med USA i spetsen, stödde den afghanska muslimska motståndsrörelsen mot Sovjetunionens inflytande i Afghanistan. De fick pengar och vapen. Äventyrssugna och starkt troende unga muslimer från olika delar av arabvärlden drogs till Afghanistan och deltog i kampen. Även om islamismen, den fundamentalistiska och våldsbenägna varianten av islam, har äldre rötter än så, fick islamismen och väpnad kamp för islam ett starkt fotfäste här. (Dessa rötter går tillbaka till ett uppror mot ett kolonialistiskt välde och ett förtryck av diktatoriska västvänliga politiska ledare i arabvärlden samt en vilja att återskapa islams storhet och en önskan att resa sig mot en upplevd förnedring). När den muslimska motståndsrörelsen, mujahideen, sedemera tog över makten i Afghanistan fanns det mycket pengar och vapen i omlopp och en vilja att fortsätta kampen. Nya slagfält har varit Tjetjenien, Bosnien, Somalien, Irak och genom terrorattacker har även väst blivit en del av detta slagfält. Irak som scen för denna kamp uppstod också genom västvärldens ingripande: Saddam Hussein, som tidigare fått mycket stöd för att han skulle fungera som en motvikt mot Irans maktambitioner, störtades genom en invasion och ockupation.

 

Men hur ska man förklara den övriga fluktuationen? Var hade de militanta veganerna tagit vägen? Varför finns det en tendens i dag att ansluta sig till invandrarfientliga organistationer och även gå med i högerextrema grupper, medan ganska få söker sig till religiösa sekter? Jag har inget definitivt svar på detta. Det finns med all säkerhet många faktorer som bidrar. Men en delförklaring kan de allt mer populära nätverksteorierna bidra med. Nätverksteorier säger att vi alla är uppkopplade till olika nätverk genom de direkta relationer vi har med andra människor. Dessa nätverk påverkar och formar oss i hög grad. Det sprids också olika saker genom dessa nätverk: alltifrån smittor till idéer.

 

Man kan tydligt se att vissa idéer uppstår någonstans, får fotfäste inom något nätverk, och sedan sprider sig till andra nätverk - genom kopplingar nätverken emellan. En lag som denna spridning styrs av kallas Matteuseffekten: den som har skall det vara givet. Det vill säga: om en idé visar sig vara extra smittbenägen, om den smittar två eller flera personer som den smittat, får den snabb spridning. Och om många anammar den så blir det alltfler som tar efter. Vi gör som andra i vårt nätverk gör. Man kan exempelvis se hur skinheadsrörelsen uppstod i England och spred sig över hela västvärlden. Den gick hand i hand med den framväxande nynazismen och det blev inne i vissa kretsar att lyssna på "vit makt-musik", ta till sig nationalsocialistiska symboler och så vidare. Men allt har ett bäste före datum. Inget är populärt för evigt. Annat tenderar att hela tiden ta över. Det finns små rännilar av 70-tal i olika subkulturer. Ungdomar kan bära märken på sig med Atomkraft - Nej tack! Men få engagerar sig politiskt. De bildar inga politbyråer och går ut och delar ut flygblad. Det är fortfarande inne att åka till Indien, men knappast någon hänger sig åt skäggiga gurus.


Vi är kollektivt styrda, på gott och ont. Just nu är det mest inne att satsa på sig själv, sitt utseende, sina kläder, sina intressen, sin karrär - därför gör de flesta detta. Impulserna genom nätverken vi är uppkopplade till att göra annat är svaga. Men rätt som det är kommer dem, impulserna alltså. I skrivande stund har det i Tyskland igen blivit populärt med demonstrationer och proteströrelser. Många engagerar sig. Den vågen har inte alls kommit till Sverige, men kan mycket väl göra det, förr eller senare. I Sverige har vi annars mest drabbats av en annan typ av proteströrelser av ett internationellt mönster: oorganiserade protester av ungdomar ute i förorterna. De bränner bilar, kastar sten och annat på bussar och på poliser och på andra representanter för myndigheterna: brandbilar och deras personal, ambulanser och deras personal och så vidare. Att vara kriminell har också blivit inne i vissa subkulturer. Unga ser upp mot dem som skaffat pengar och kan klä sig rätt och ha de rätta prylarna. Inom denna "rörelse" finns det ledartyper som tar sig an de som vill uppåt i den kriminella hiearkin. De får uppdrag och ett stöd av ett gäng. De får en livsmening, ett mål att sträva mot och en gemenskap.

 

Sekterismens tid verkar tyvärr aldrig förbi. Den antar bara olika former.


  Copyright (c)2011 Att vinna en tro och förlora sig själv