Att vinna en tro och förlora sig själv Om livet i sekter
Hem
Om hemsidans skapare
Vad är en sekt?
Varför finns det sekter?
Sektpsykologi
Sektpersonligheten
Sekter och brott
Sekter i Sverige I
Sekter i Sverige II
Boktips
Länkar
Kontakt

 Ingen vill vara en sekt - men någon måste ju vara det, eller?

Sekt eller amerikanskans cult har blivit ett ord med en mycket negativ värdeladdning. Att vara en sekt är något man beskyller sina värsta motståndare för. Så behöver det inte vara. Så har det inte alltid varit. Jag försöker använda ordet i en värdeneutral bemärkelse, som en samhällsvetenskaplig definition på grupper av en viss typ. Att man definierar en grupp som en sekt betyder inte nödvändigtvis att den är "dålig". Den har helt enkelt en viss struktur och ett visst förhållningssätt till omgivande grupper som gör den till en sekt. Man ska också notera att det inte går att dra något exakt demarkationslinje mellan en sekt och en icke-sekt. Grupper kan bara uppvisa ett eller flera sektdrag. Det går att placera alla ideologiska grupper på en "sektskala": i ena änden finns de som saknar sektdrag och i den andra de som är utpräglade sekter. Man bör också känna till att nästan ingen grupp förblir en sekt någon längre tid. I samhällsvetenskaplig forskning har man sett att många nystartade grupper med en stark tro genomgår en sekteristisk fas, som den senare oftast lämnar.

Enligt nationalencyklopedin kommer ordet sekt från latinets se'cta "följe", "anhang" och står framför allt för en religiös grupp som markant avviker från den eller de religiösa huvudlinjerna i ett samhälle. Termen används även för att beteckna (mindre) politiska ytterlighetsgrupper.

 

Att en sekt skulle vara en grupp som avviker markant från de religiösa huvudlinjerna i ett samhälle är hämtat från Max Webers och Ernst Troeltschs religionssociologiska arbeten. Weber ställde sekten som typ mot kyrkan som typ och framhöll att sekten har personligen omvända anhängare, medan kyrkan har medlemmar som fötts in i den. Ofta är sekten en grupp som brutit sig ut från en kyrka eller mer etablerad församling. Medan kyrkan är en organisationstyp som är allierad med makten och inte sällan en del av maktstrukturen så står sekten utanför det etablerade. Etablissemanget ser på den med misstanke, och kanske förakt och avsky. Genom historiens gång har sekter ofta blivit förföljda.


Troeltsch pekade på att sekten ställer stora krav på sina anhängare, att den har en elitistisk framtoning (medlemmarna är utvalda), att den ofta företräder ett jämlikhetsideal (bland de utvalda) och att grundaren eller ledaren bygger sin auktoritet på personliga egenskaper. Han eller hon anses ha en makt eller kraft som andra inte har, och den kommer från ett högre, kanske gudomligt plan. Med andra ord besitter en sektledare något som kallas "karisma". Ett karismatiskt ledarskap kännetecknar alltså en sekt. Å andra sidan finns fenomenet karisma i många andra sammanhang. Framgångsrika ledare, både inom politiken och inom näringslivet, sägs ju ha en viss karisma. Och diktatorer som Josef Stalin, Adolf Hitler och Benito Mussolino hade en auktoritet som i hög grad byggde på karisma.

 

Även läran, som medlemmarna ansluter sig till, bär på en stark auktoritet, en karisma. Gruppens tro är inte vilka ord som helst, vare sig de är nedskrivna eller uttalade i någon muntlig undervisning. Är det en rörelse som vill gå tillbaka till de gamla källorna, till det "ursprungliga", talar man om en fundamentalistisk rörelse. Men även nya tolkningar kan få en absolut auktoritet i en sekt. Det kan man bland annat se i grupper som senare gick under: den så kallade Wacosekten under ledning av den karismatiske David Koresh och Folkets tempel, med sin karismatiske pastor Jim Jones. Religionsvetare har påpekat auktoritära ledare inte sällan ändrar på gruppens lära.Vare sig detta är ett medvetet, manipulerade drag, eller ej medför sådana ändringar att ledarens karisma förstärks i relation läran. Anhängarna kan inte titta i en skrift och påstå att ledaren gör fel. Det är ju hans ord som gäller!

 

 

Mycket av det som Weber och Troeltsch sa om sekter stämmer fortfarande. Men genom samhällets och kulturens förändring under tidens gång finns det sådant som inte längre stämmer in. Numera är det exempelvis inte lika vanligt med statskyrkor som man föds in i. Det moderna samhället är mer sekulariserat, mångkulturellt och splittrat. I dag är det snarare Vetenskapen som är allierad med makten, snarare än någon kyrka. Fast att Svenska kyrkan numera är skild från staten och att man inte längre automatiskt föds in i den betyder inte att den från den ena dagen till den andra blivit en sekt. Å andra sidan, om man vidgar den grundläggande definitionen på en sekt och säger att det är en religiös/politisk/ideologisk grupp som markant avviker från den kulturella/politiskt korrekta huvudlinjen i ett samhälle får alla religiösa samfund ett eller flera sektdrag. I en starkt sekulariserad och moderniserad kultur ses de som avvikare, udda, bakåtsträvare, förlegade med mera. Det har gjort att många religösa organisationer gått samman för att stå emot sekulariseringens krafter och kunna göra sin röst hörd.

 

En annan sak som tvingat fram en förändring i Webers och Troeltschs definitioner är globaliseringen. Flera religionsvetare har påpekat att den våg av nya religiösa grupper som etablerade sig i västvärlden från 1960-talet och framåt hängde samman med globaliseringen. Det har ju blivit betydligt lättare att resa och kommunicera på olika sätt. 1965 ändrade USA sina visumregler vilket gjorde det möjligt för indier att resa till USA. Många gurus såg sin chans, och eftersom deras ankomst sammanföll med hippiekulturens blomstringsperiod fick flera ett stort genomslag. Från USA spred de sedan sin mission vidare ut i världen. Detta gäller exempelvis Bhaktivedanta Swami Prabhupada och hans Krishnarörelse och Guru Maharaj Ji, som fick uppgiften av sin far att göra Divine Light Mission till en internationell rörelse. Många skulle gå i deras fotspår. Även koreanen Sun Myung Moon och hans Enighetskyrka fick snabbt fotfäste i den amerikanska ungdomskulturen och fördes vidare ut till andra delar av vår glob. Faktum är att många av de nya religiösa rörelser som uppstod och/eller växte sig starka under den andra halvan av 1900-talet har varit helt beroende av globaliseringen. Och det är just dem - Scientologerna, Hare Krishna, Moonies, Oshorörelsen med många fler - som blivit starkast förknippade med ordet sekter.

 

Dessa grupper skiljer sig från tidigare sekter som vuxit fram på europeisk mark, exempelvis baptister och laestadianer. De har ju inte brutit sig ut från någon tidigare existerande kyrka (även om dessa rörelser i sig fått många avknoppningar - det är ett typiskt sektfenomen). De är avvikare, främmande element, även om de ville anpassa sig och bli väl sedda. Och de har sällan samma lokala förankring som tidigare sekteristiska rörelser. Någonstans i världen, oftast i USA, finns ett huvudcenter, som ger direktiv hur verksamheten ska styras. Men centralstyrningen har sällan fungerat, i alla fall inte under några längre perioder. Många av dessa rörelser har brutit samman och splittrats, inte minst efter grundarens, den ursprunglige ledarens död.

 

Det har gjorts ett flertal försök att ge mer tydliga kriterier för vad som skulle känneteckna en sekt. En religionssociologisk minimidefinition av vad en sekt är har gjorts av Roy Wallis.

  1. Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas.
  2. Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna.
  3. Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap.
  4. Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning.
  5. Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende är ett prästerskap.
  6. Sekten är etisk och asketisk, alltså att man har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp.
  7. Slutligen är sekten totalitär, det vill säga kräver totalt engagemang och försöker styra individens liv.

Ett problem med den här typen av definitioner är att det är sällan som en grupp uppfyller alla kriterierna, inte ens Roy Wallis minimidefinition. Det finns många grupper, inte bara religiösa, utan även politiska och ideologiska av andra slag, som har sekteristiska drag utan att uppfylla alla kriterier. Ibland är den sådana här definitioner också väldigt negativa. Det har bland annat påståtts att en typisk sekt är väldigt sluten, ledarstilen är auktoritär eller diktatorisk, beteendet är manipulatoriskt och så vidare. Jag har sett definitioner där man sammanställt allt det värsta man funnit i olika sekter och sedan hävdat: detta är en typisk sekt! Fast sedan är det i praktiken omöjligt att finna en grupp där alla dessa kriterier stämmer in. Och även om en del av dem träffar mitt i prick under en fas i gruppens historia kanske dem inte finns kvar där i en senare fas.

 

Liselott Frisk, professor i religionsvetenskap vid Dalarnas högskola och en av de främsta auktoriteterna på nya religiösa rörelser och sekter i Sverige har föreslagit att man ska låta bli att definiera den ena eller andra gruppen som en sekt. Istället kan man se att att en grupp har ett eller flera sektdrag, som att gruppen är relativt liten och avvikande, att ledarskapet är karismatiskt, att det finns en stark, mer eller mindre absolutistisk, tro på läran och så vidare. Det tycker jag låter klokt. Även väldigt negativa drag, som att gruppen är sluten, använder manipulatoriska metoder och så vidare, är ju inget absolut i sig. Alla grupper (!) är ju mer eller mindre slutna. Alla grupper (företag, religiösa och politiska organisationer) vill sälja sitt budskap, sin vara, och använder medel som kan ses som manipulatoriska. Och ett ledarskap kan vara mer eller mindre auktoritärt. Det är alltså omöjligt att dra en skarp gräns mellan en sekt och en icke-sekt.

 

En modern definition som går på samma linje tar fasta på det faktum att alla grupper med sektdrag står i konflikt med majoritetssamhället. Det är inte så konstigt. Gruppens medlemmar har ju en avvikande livssyn och ofta också en avvikande livsstil. Till detta hör ofta att de ser sig som en elit som har en högre insikt. Det är antingen synd om alla andra som inte har den insikten (de ska räddas) eller annars är det rätt åt dem (de ska straffas eller om man skadar dem är ingen oskyldig drabbad). I vilket fall finns det en stor skillnad mellan vi och dem. Allt detta bäddar för konflikt. Så enligt denna definition återfinns alla grupper med en stark ideologi på en skala. På den ena sidan finns dem som inte står i någon som helst konflikt med majoritetssamhället. De är helt anpassade. Utmed skalan ökar spänningen och på den andra sidan finns dem som står i mycket stark konflikt. Till dem kan man definitivt räkna politiska och religiösa terrorister. Ju högre grad av spänning, desto mer sekt, säger denna definition.

 

Med sistnämnda definition går det att räkna in även kriminella gäng, hårdföra mc-gäng och fotbollshuliganer till sektgemenskapen. Jag tycker egentligen inte att man kan göra det, eftersom dem inte har någon gemensam tro, de har inte någon ideologi att kämpa för. Men å andra sidan finns där ofta karismatiska ledare. Det finns en mer eller mindre uttalad hierarki, och till mc-gängen och några av de kriminella gängen finns det även ett slags antagningsförfarande där man måste bevisa sig värdig för att få bli medlem. Medlemskapet är alltså exklusivt. De våldsbenägna fotbollsfantasterna har en mycket stark kärlek till sitt lag, och liksom mc-gängen har de symboler som betraktas som heliga och som inte får vanäras. De är definitivt också marginaliserade grupper som står långt utanför det stora samhällets gemenskap. Det är i sann mening avvikande.

 

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att en grupp (religiös, politisk, kulturell) som har många sektdrag ska uppvisa följande kriterier: Den ska vara relativt liten och avvika markant från kulturens/politikens huvudlinjer. Detta kan gälla såväl läran som etiken och livsstilen. Läran har en stark ställning, man har en mer eller mindre absolut tro på den. Ledarskapet är karismatiskt - ledarna har fått sitt mandat från ovan. Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av en särskild kunskap. På grund av sin tro, sitt leverne och sitt förhållningssätt till omgivningen uppstår en mer eller mindre stark spänning mellan sekten och samhället.

 

Till sist ska det påpekas att gruppers karaktär ofta förändras över tid. En del grupper startar som kulter, ganska löst sammanhållna kulturellt, religiöst eller politiskt avvikande rörelser som inte kräver så mycket engagemang från medlemmarna. En kult kan genom ett karismatiskt ledarskap och en högre motivation hos medlemmarna omvandlas till en sekt, som är mer orgnaiserad än en kult. Den kräver mer engagemang av medlemmarna och har en högre styrningsgrad. Den är mer auktoritär. En sekt gör som jag tidigare starkt en stark gränsdragning mot det övriga samhället och står ofta i konflikt med det. Men med tiden så anpassar sig sekten gentemot den sociokulturella omgivningen. Det kan vara en spontan anpassning som sker av många orsaker: Vill man växa som rörelse måste man anpassa budskap och livsstil, växer man kommer fler in som inte är lika hängivna, det är plågsamt att stå i ett spänningsförhållande till omgivningen och ibland kan en vilja att anpassa sig växa fram, hos medlemmar, ledare eller båda. Den här utvecklingen är som sagt vanlig, men den är inte given. Mänskligt beteende har visat sig vara svårt att kategorisera och förutsäga.

 

En mycket viktig sak till: Vad man skulle kunna kalla sekteristiskt tänkande och sektbeteende finns överallt, kanske utan att vi tänker på det. I boken Them and Us. Cult Thinking and the Terrorist threat, skrivaren psykologiforskaren Arthur J Deikman att man kan finna detta i företagsvärlden, bland myndigheter, inom idrottsrörelsen, filantropisk verksamhet eller i andra oförargliga organisationer. Författaren Doris Lessing skriver i förordet till nämnda bok att vi gör klokt i att ställa denna fråga: "känner jag mig överlägsen för att jag tillhör organisationen eller gruppen så och så?" Deikman betonar fyra särdrag när det gäller sektbeteendet: att samtycka med gruppen, att vara beroende av ledaren, att nedvärdera dem som är utanför, att undvika avvikelser. Man kan förstås ifrågasätta om detta verkligen är sektbeteende: så gör ju nästan alla människor i alla grupper. Men som jag tidigare påpekat i denna text handlar det om gradskillnader. I vilken grad sker detta? Hur stark är konformismen? Hur stort fokus är det på ledaren? Hur skarpa är gruppmedlemmarna i sin kritik av "de andra"? Hur högt i tak är det?


Deikman menar att när man möter en grupp av vilket slag det än må vara ska man inte fråga om den är ett slags sekt, utan hur mycket sektbeteende som pågår inom gruppen. Sektbeteendets rötter är som jag också tidigare påpekat djupt förankrade inom oss och går tillbaka till våra tidiga föräldrarrelationer. Som psykiater är Deikman väl medveten om att vi människor styrs av fantasier, inte främst om framgång och rikedom utan om beskydd, tröst, näring eller beröm, om behovet av en mäktig och beskyddande förälder. Dessa behov följer oss in i vuxen ålder. I medvetandets gränsland förläggs dessa fantasier på personer som har auktoritet, personer med framgång och makt. Fantasierna kan också förskjutas till en himmelsk dimension.


Ibland kan jag känna mig nödd att "försvara" religiösa minoriteter och udda grupper därför att jag kan tycka att bilden av dem är allt för svart och osann. Jag vill gärna redigera den bilden så att den blir mer nyanserad och sann. Men sekteristiskt tänkande och sektbeteende skulle jag aldrig kunna tänka mig att försvara.

 




 


  Copyright (c)2011 Att vinna en tro och förlora sig själv